Vem i hela världen kan man lita på?

En av kapitalismens belackare under 70-talet, Mikael Wiehe har gjort en Metallica och tvärt ändrat åsikt i fidelningsdebatten. Det som i viss mån skiljer honom från mängden är att hans argument är förhållandevis sunda, inte minst när han nämner tid som en ändlig resurs. Ettor och nollor må vara oändliga, tiden det tar att placera dem i rätt ordning är det inte.

Att konstruera en låt eller en film borde inte betraktas annorlunda än att konstruera ett hus eller en bil. Den enda skillnaden är väl att hus och bilar kräver råvaror i en högre utsträckning än media, men i övrigt är skillnaderna små. Få invänder mot att ett silverarmband köpt på glitter kostar en tiondel av vad ett handgjort silverarmband från Jokkmokk gör. Vi betalar för tid, vi betalar för yrkeskunnande och skickligt hantverk.

Skulle du betala för en konsult? För bankrådgivning? För att växla pengar? För att låta någon städa ditt hem eller göra din hemsida? Antagligen inte, för tid och arbete har inget värde. Eller?

Att så många propagerar för gratis media går att sammankoppla med den allt ökande floran av singel- och hitssamlingar skivbolagen pressar ut. Det finns ett stort behov av dussinmusik eftersom känslan för hantverk långsamt försvinner ur folks medvetande.

På 80-talet pågick kriget mellan synthare och hårdrockare. Synthmotståndarnas främsta argument ”det är bara att trycka på en knapp” användes flitigt och antydde att rocken, gitarrerna, de riktiga instrumenten hade ett högre värde och att de som trakterade dem var skickligare musiker. Om det bara är att trycka på en knapp kan jag förstå att folk inte vill betala, men samma människor som tidigare högaktade ett fingerfärdigt gitarrsolo jämställer nu sträng med tangent. Ett kappvändande inte olikt Wiehes och Metallicas.

Föraktet mot musiken, som tar sig uttryck i massproducerade samlingsplattor och folks ovilja att betala för alternativen, breder ut sig allt mer.

Det finns kanske andra som också skrivit om fildelning, Internet, Piratpartiet, musik, kultur.

Enfrågeallianser

I samband med att FRA-lagen klubbades igenom har man i kommentarer till FRA-lagskritiska bloggar kunnat märka en intensiv lobbyism för Piratpartiet. Trenden påminner märkbart om den Linux- och MacOS-våg som alltid sköljer över nätet så fort Microsoft öppnar munnen. Så fort något nämns om fildelning och i det här fallet övervakning propageras det vilt för Piratpartiets något snäva agenda.

Piratpartiet har ett principprogram, i sann Web 2.0-anda numrerat till 3.1, där man förklarar sina avsikter:

Vi vill ändra den globala lagstiftningen för att gynna det framväxande informationssamhället som präglas av mångfald och öppenhet. Detta sker genom att kräva en ökad respekt för medborgarna och deras integritet och privatliv, samt en reform av immaterialrätten.

Piratpartiets värdegrund bygger på tre grundläggande värderingar; att den personliga integriteten måste skyddas, att kulturen måste släppas fri och att patent och privata monopol är skadliga för samhället.

Det må vara nobla och ädla principer, dock något snäva, och varför man anser att detta är en bas bred nog att bygga ett politiskt parti på är för mig obegripligt.

Den här typen av populistiska missnöjespartier har kunnat skådas tidigare, i Sverige tydligast representerat av Ny Demokrati och Feministiskt Initiativ, i Danmark av den nu framlidne Mogens Glistrups Fremskridtsparti. Inga konstigheter i det, när ett tillräckligt stort antal människor känner sig ohörda, missnöjda eller kränkta finns det alltid någon beredd att surfa på vågen.

Det är ingen hemlighet att det är lättare att befinna sig i opposition än i maktposition. Att argumentera för en åsikt är betydligt enklare än att behöva ta ansvar för dess konsekvenser. Enfrågepartier utgår sällan eller aldrig från risken att någon gång behöva befinna sig i maktposition. På sin höjd siktar man på vågmästarroller där man på det mest destruktiva sätt kan sabotera politiska processer genom att sätta sig på tvären.

För att tala klarspråk – de flesta människor är kapabla att måla upp bilden av en personlig utopi och det finns lika många fantasivärldar som det finns människor. En del av dessa utopier saknar invandrare, andra saknar skatter. I en del utopier äts bara frukt och grönt och i andra är all media och information gratis. Jag kan också samla en skara liktänkare runt mig. Genom att koncentrera mig på en enskild fråga kan jag nog skrapa ihop en hel del människor som tycker som jag. Dristar jag mig till att sätta två frågor på agendan krymper skaran kanske något och ökar jag till tre minskar den ytterligare och så kan jag hålla på. För varje fråga jag för upp på min agenda minskar mina anhängare till antalet och det blir allt svårare för mig att behålla min så nödvändiga beundrarskara. Och si, här kommer skillnaden mellan en lobbyorganisation och ett seriöst menat politiskt parti.

Föreställ er en koalition i regeringsposition, en koalition som består av femtio eller fler partier, som vart och ett inte är kapabelt till att hantera mer än en fråga. Föreställ er att alla dessa partier, med nuvarande system, vart och ett måste ha minst 4 % av väljarnas röster för att ens ta sig in i riksdagen. Det skulle ställa hårda krav på soffliggarna, för ett valdeltagande på 200 % eller mer kräver en viss entusiasm bland medborgarna.

Piratpartiet för en intressant agenda, men att kalla sig och anse sig vara ett parti känns lite väl magstarkt.

(DN) (DN) (SvD) (SvD) (AB)

Andra om FRA, Piratpartiet, politik, populism