Döda fallet revisited

Som jag skrivit tidigare så verkar film- och musikbranschen göra sitt bästa för att försvåra för dem som faktiskt är beredda att betala för underhållning. Jag tog upp problematiken med åldersgränser för att över huvud taget kunna betala, nu nämner SvD ytterligare ett problem. Den som vill se en film, har åldern inne för att kunna göra rätt för sig kan knappt hitta de filmer man vill se. Om branschen vill ha betalt för produkter kan man tycka att de bör göras tillgängliga för allmänheten. Den som arbetat i butik vet hur viktigt det är att ha en populär vara på lager för att kunna tillgodose kundernas behov. Detta är ett tankesätt som inte verkar finnas hos de större filmsajterna.

Film- och musikindustrin har i många år kämpat hårt för att skapa ett behov hos konsumenterna. Singelsläpp, TV-reklam, lobbyverksamhet mot MTV och reklamradion har gjort att vi som aldrig förr omges av jinglar, ringsignaler, mobiltillverkare i samarbete med artister och skvalmusik. Men när konsumenterna nu hakar på och kräver nöje i precis den takt branschen så länge haft våta drömmar om sätts käppar i hjulen. Efterfrågan styr tillgången, men en minskad tillgång förändrar inte efterfrågan. Den tvingar bara fram andra vägar. Nöjesindustrin liknar allt mer Magnus Huss och hans storslagna projekt.

Andra om fildelning, Internet, kultur, musik

Vem i hela världen kan man lita på?

En av kapitalismens belackare under 70-talet, Mikael Wiehe har gjort en Metallica och tvärt ändrat åsikt i fidelningsdebatten. Det som i viss mån skiljer honom från mängden är att hans argument är förhållandevis sunda, inte minst när han nämner tid som en ändlig resurs. Ettor och nollor må vara oändliga, tiden det tar att placera dem i rätt ordning är det inte.

Att konstruera en låt eller en film borde inte betraktas annorlunda än att konstruera ett hus eller en bil. Den enda skillnaden är väl att hus och bilar kräver råvaror i en högre utsträckning än media, men i övrigt är skillnaderna små. Få invänder mot att ett silverarmband köpt på glitter kostar en tiondel av vad ett handgjort silverarmband från Jokkmokk gör. Vi betalar för tid, vi betalar för yrkeskunnande och skickligt hantverk.

Skulle du betala för en konsult? För bankrådgivning? För att växla pengar? För att låta någon städa ditt hem eller göra din hemsida? Antagligen inte, för tid och arbete har inget värde. Eller?

Att så många propagerar för gratis media går att sammankoppla med den allt ökande floran av singel- och hitssamlingar skivbolagen pressar ut. Det finns ett stort behov av dussinmusik eftersom känslan för hantverk långsamt försvinner ur folks medvetande.

På 80-talet pågick kriget mellan synthare och hårdrockare. Synthmotståndarnas främsta argument ”det är bara att trycka på en knapp” användes flitigt och antydde att rocken, gitarrerna, de riktiga instrumenten hade ett högre värde och att de som trakterade dem var skickligare musiker. Om det bara är att trycka på en knapp kan jag förstå att folk inte vill betala, men samma människor som tidigare högaktade ett fingerfärdigt gitarrsolo jämställer nu sträng med tangent. Ett kappvändande inte olikt Wiehes och Metallicas.

Föraktet mot musiken, som tar sig uttryck i massproducerade samlingsplattor och folks ovilja att betala för alternativen, breder ut sig allt mer.

Det finns kanske andra som också skrivit om fildelning, Internet, Piratpartiet, musik, kultur.

Kent gör avslut

Det är en sak jag gått och funderat på ganska länge när det gäller poporkestern Kent, ett band som inledde sin karriär med att trycka in Depeche Mode-covers i varje spelning men som sedan nöjde sig med att bara försöka plagiera sina idoler. Varför?

Nu verkar man i alla fall ha gjort ett avslut och sammanfattat hela sin karriär i låten Ingenting:

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting

Man verkar ha kommit till insikt, men jag har fortfarande inte fått svar på min fråga. Varför?