Den nya tidens fängelse

Vår värld blir allt mer digital och internetifierad. Vi uppmanas, nästan tvingas, att sköta våra bankaffärer på nätet och en nyhet om folkmord någonstans i Afrika som tidigare upptog 10 minuter av TV4-nyheterna har nu mer eller mindre ersatts med ”Och så världen. Det händer saker i Afrika. Läs mer på nyhetskanalen.se”.

Det är inte meningen att vi ska klara oss utan Internet längre. Och trots det, trots att samhället i största möjliga utsträckning gör oss beroende av nätet, så läggs förslag efter förslag på att stänga av fildelare från nätet. Allt eftersom utvecklingen går framåt blir detta allt mer likställt att stänga ute individer från samhället som helhet. Detta görs förvisso redan i form av internering av brottslingar, men med en stor skillnad. Ett fängelse är uppbyggt för att i mesta möjliga mån kompensera för de nödvändigheter en intern behöver. Ett fängelse är ett mikrosamhälle, fungerande om än spartanskt.

När man stänger av någon från Internet, hur kompenserar man för detta? Må så vara att en fildelare använder nätet till olagligheter, men antagligen även till annat och ju längre utvecklingen går desto mer annat blir det.

Ska film- och musikbranschen kompensera för utebliven nyhetsbevakning, omöjligheten i att sköta sina bankärenden och betala räkningar? Hålla kontakt med vänner och myndigheter via mail? Eller ska man blockera folk från nätet nu och sedan skriva om lagen när den inte längre är hållbar?

Det är möjligt att det jag önskar är en utopi, men skulle det inte gå att begränsa bandredd om man nu så gärna vill omöjliggöra fildelning? Majoriteten av internetoperatörerna använder sig redan av ett sådant system, inte minst när det kommer till trådlöst nät. Det är jobbigt att fildela med 0.1 eller 0.5 Mbp/s, men man är i alla fall inte helt avskärmad från omvärlden.

Jag är inte så insatt i det rent tekniska, men jag vill tro att det skulle kunna fungera även om det skulle bli dyrare än systemet med att kort och gott stänga av IP-adresser helt och hållet. Men kanske, kanske skulle det i längden bli billigare än att ta ansvaret och kompensera det moderna samhällets brottslingar för allt man fråntar dem.

Och som vanligt när det gäller idioti så står fransmännen högst upp på barrikaderna. På västfronten intet nytt.

Döda fallet revisited

Som jag skrivit tidigare så verkar film- och musikbranschen göra sitt bästa för att försvåra för dem som faktiskt är beredda att betala för underhållning. Jag tog upp problematiken med åldersgränser för att över huvud taget kunna betala, nu nämner SvD ytterligare ett problem. Den som vill se en film, har åldern inne för att kunna göra rätt för sig kan knappt hitta de filmer man vill se. Om branschen vill ha betalt för produkter kan man tycka att de bör göras tillgängliga för allmänheten. Den som arbetat i butik vet hur viktigt det är att ha en populär vara på lager för att kunna tillgodose kundernas behov. Detta är ett tankesätt som inte verkar finnas hos de större filmsajterna.

Film- och musikindustrin har i många år kämpat hårt för att skapa ett behov hos konsumenterna. Singelsläpp, TV-reklam, lobbyverksamhet mot MTV och reklamradion har gjort att vi som aldrig förr omges av jinglar, ringsignaler, mobiltillverkare i samarbete med artister och skvalmusik. Men när konsumenterna nu hakar på och kräver nöje i precis den takt branschen så länge haft våta drömmar om sätts käppar i hjulen. Efterfrågan styr tillgången, men en minskad tillgång förändrar inte efterfrågan. Den tvingar bara fram andra vägar. Nöjesindustrin liknar allt mer Magnus Huss och hans storslagna projekt.

Andra om fildelning, Internet, kultur, musik

Vem i hela världen kan man lita på?

En av kapitalismens belackare under 70-talet, Mikael Wiehe har gjort en Metallica och tvärt ändrat åsikt i fidelningsdebatten. Det som i viss mån skiljer honom från mängden är att hans argument är förhållandevis sunda, inte minst när han nämner tid som en ändlig resurs. Ettor och nollor må vara oändliga, tiden det tar att placera dem i rätt ordning är det inte.

Att konstruera en låt eller en film borde inte betraktas annorlunda än att konstruera ett hus eller en bil. Den enda skillnaden är väl att hus och bilar kräver råvaror i en högre utsträckning än media, men i övrigt är skillnaderna små. Få invänder mot att ett silverarmband köpt på glitter kostar en tiondel av vad ett handgjort silverarmband från Jokkmokk gör. Vi betalar för tid, vi betalar för yrkeskunnande och skickligt hantverk.

Skulle du betala för en konsult? För bankrådgivning? För att växla pengar? För att låta någon städa ditt hem eller göra din hemsida? Antagligen inte, för tid och arbete har inget värde. Eller?

Att så många propagerar för gratis media går att sammankoppla med den allt ökande floran av singel- och hitssamlingar skivbolagen pressar ut. Det finns ett stort behov av dussinmusik eftersom känslan för hantverk långsamt försvinner ur folks medvetande.

På 80-talet pågick kriget mellan synthare och hårdrockare. Synthmotståndarnas främsta argument ”det är bara att trycka på en knapp” användes flitigt och antydde att rocken, gitarrerna, de riktiga instrumenten hade ett högre värde och att de som trakterade dem var skickligare musiker. Om det bara är att trycka på en knapp kan jag förstå att folk inte vill betala, men samma människor som tidigare högaktade ett fingerfärdigt gitarrsolo jämställer nu sträng med tangent. Ett kappvändande inte olikt Wiehes och Metallicas.

Föraktet mot musiken, som tar sig uttryck i massproducerade samlingsplattor och folks ovilja att betala för alternativen, breder ut sig allt mer.

Det finns kanske andra som också skrivit om fildelning, Internet, Piratpartiet, musik, kultur.

Koppla upp, ladda ner, koppla av

Den illegala fildelningen har varit en brännande fråga under ganska lång tid. En stor skara människor vill ta del av all tänkbar information, upphovsrättsskyddad eller inte, men de vill, eller kan inte, betala för sig.

Tonåringarna är en stor grupp mediekonsumenter. Men för att kunna handla film och musik lagligt på nätet krävs någon form av betalkort, vanligen VISA. Enligt svenska regler är detta en typ av kort som inte erbjuds individer under 18 år, vilket givetvis försvårar inköp ganska ordentligt för de yngre. Det är inte enbart en kostnadsfråga som gör att trettonåringar hänger på The Pirate Bay, Tanka Fett, SoftTorrents och liknande sidor. Det är enkelt och det går att ta del av media utan att vara myndig. Det är först när man har möjlighet att kunna betala som man kan börja tala om en kostnadsfråga. Jag tvivlar starkt på att t.ex. Thomas Bodström, författaren, väntade till han var 18 med att köpa sin första skiva.

Intressantare vore om de nuvarande intenetleverantörerna själva erbjöd onlinebutiker för musik, film och program, antingen i egna butiker eller via portaler för andra, mer etablerade sådana, exempelvis iTunes store. En faktura från Glocalnet hade kunnat se ut något i den här stilen:

Internetabonnemang: 199.00
mp3 á 3 kr x 12: 36.00
film á 39 kr x 3: 117.00
Att betala: 352.00

Man kan givetvis ha invändningar mot den här typen av lösning. Kvällstidningslöpen känns självskrivna:

Anna, 38, i tårar
krävs på 107.000
Min son laddade ner filmer,
jag visste inget!

Den eviga problematiken med att föräldrar måste ta ansvar för sina barn. Vi har hört det när det gäller 071-nummer, mobilabonnemang, habbo.se och så vidare. Man kan till och med dra upp morden på mopedister i Rödeby som exempel på vad som kan hända när föräldrar inte orkar engagera sig i sina barn.

En annan invändning skulle säkert vara de trådlösa bredbanden och nätverken. Vem ska betala för vad vilken användare laddar hem? Fakturan kommer till innehavaren av bredbandsabonnemanget, vilket gör att en granne kan ladda hem både det ena och det andra på ett oskyddat nät.

”Älskling, det verkar som att vi inte kan ta bilen idag…”
”Jasså, vad har du nu hittat på?”
”Njäe, alltså.. polisen ringde nyss, vår bil är omhändertagen…”
”Va??? Men vad är det du säger?”
”Alltså, det verkar som att grannen lånade bilen i natt och körde lite vilt…”
”Men, låste du den inte igår?”
”Men alltså, du vet… jag trodde inte det behövdes…”

De flesta, men långt ifrån alla, som kör trådlöst lösenordsskyddar sitt lokala nät. Det tar högst någon minut att logga in på sin router och sätta ett lösenord och därigenom säkerställa att endast behörig trafik flödar genom luften. Inte fan ska man behöva göra det säger den skenhelige utan en tanke på att den barnporr han så föraktar kanske passerar hans router i form av ettor och nollor på väg från Ryssland till grannen bredvid. Varför låsa bilen när man inte har något emot att det egna nätet används till att begå brott?

Ett annat tänkbart alternativ är att industrin faktiskt inte upskattar köp av en avskalad produkt. Att bara köpa en film över nätet hindrar bolagen från att prångla ut fina fodral, t-shirts, planscher och bonus-DVD:n med bloopers och Señor Spilbergos kommentarer. Det måste ju finnas någon anledning till att försäljningssystemen på nätet är utformade för att förhindra ungdomar från att handla. Om jag vill se en dussinfilm så är det just den jag vill se, inte texter på baksidan av fodralet eller en glittrande box i hårdpapp.

De flesta hotell- och reseportaler fungerar t.ex. på liknande sätt. Du gör affärer med någon som bara förmedlar en tjänst eller en produkt. Du köper tjänsten av dem, de köper den av någon annan. Inga konstigheter. Tekniken finns, bara viljan saknas. Och visst borde det ligga i makthavarnas intresse att avkriminalisera större delen av sveriges befolkning?

Ett sista alternativ är att köra vidare som nu och försvåra laglig konsumtion. En allt större del av befolkningen skulle i lagens mening ses som kriminella och vi får en anledning att damma av Bodströms idé om ett superfängelse.

Läs även vad andra tycker om fildelning, Internet, iTunes, trådlöst, VISA, Bodström