För något år sedan införskaffades en liten Acer Aspire One, A150. Det tog ett tag att vänja sig vid allt det småttiga, men med tiden har den lilla metallicblå saken blivit en kär vän.

Så en dag inträffade döden. Jag skulle starta datorn, alla lampor tändes som de skulle men skärmen förblev svart. Ingen bootskärm, ingenting. Min första tanke var att skärmen lagt av och jag började febrilt leta efter garantibeviset. Jag brukar vara noga med papper, men plötsligt hade jag lyckats slarva bort ett ganska viktigt sådant (och jag tänker inte ens nämna gången jag slarvade bort mitt pass sent på kvällen innan en resa till Portugal).

Hur som helst, jag började söka på nätet och upptäckte att jag inte på något sätt råkat ut för något unikt. På nätet dräller det av forum och desperata frågor om små Acerdatorer som bara lagt av. Det visade sig att jag med största sannolikhet behövde flasha BIOS.

Jag hittade långa guider och steg-för-steg-instruktioner om hur man flashar BIOS på en Aspire One, men det visade sig att det inte var speciellt komplicerat. Alltså:

• Rota fram ett USB-minne.
• Ladda ner den här filen.
• Byt filändelse från doc till rar (Var tvungen att ge filen en annan ändelse än rar för att kunna ladda upp den).
• Packa upp rar-filen och byt namn på 3309.fd till zg5ia32.fd
• Kopiera zg5ia32.fd och Flashit.exe till roten på USB-minnet.
• Sätt USB-minnet i den avstängda Acern och se till att stömkabeln är inkopplad.
• Håll inne [Fn] och [Esc] och starta samtidigt datorn.
• Strömlampan bör nu börja blinka. Släpp alla knappar och låt datorn i lugn och ro flasha om BIOS. Det tar några minuter och efter det kommer den att starta om.
• Klart.

Jag trodde min Acer var borta för alltid, men nu lever den i allra högsta grad och har hälsan.

Greenpeace visade i morse var skåpet ska stå. Det ska stå utanför Rosenbad och innehålla 18 ton brunkol fraktat i lastbil från Tyskland till Sverige. Det finfina med att vara Greenpeace är att man kan hitta på något roligt att göra och sedan frånsäga sig allt ansvar. I DN:s artikel uttalar sig dessutom Anders Hellberg, talesman i klimat- och energifrågor i svenska Greenpeace och visar med all önskvärd tydlighet att ändamålet helgar medlen. Vill man synas i media kan man hitta på vad som helst. På frågan om det miljöriktiga i att frakta 18 ton brunkol i lastbil genom halva Europa svarar han

I relation till de 100 miljoner ton koldioxid om året som Vattenfall släpper ut så tycker vi inte att det är något problem.

• Politik enligt Hellberg 1: Det var inte jag som började.
• Politik enligt Hellberg 2: De skräpar ner mer.

Tänk så enkelt man kan göra det för sig. Så länge någon annan är värre kan man bete sig hur man vill. Nu tillhör inte brunkolsfraktande mina hobbies, men om jag ville skulle jag med Hellbergs syn på saken kunna pytsa ut lite kol här och var, eller varför inte radioaktivt avfall? Det finns ju alltid de som är värre.

Tjoflöjt, och skattebetalarna får stå för notan. Det är ju miljö det handlar om.

Vår värld blir allt mer digital och internetifierad. Vi uppmanas, nästan tvingas, att sköta våra bankaffärer på nätet och en nyhet om folkmord någonstans i Afrika som tidigare upptog 10 minuter av TV4-nyheterna har nu mer eller mindre ersatts med ”Och så världen. Det händer saker i Afrika. Läs mer på nyhetskanalen.se”.

Det är inte meningen att vi ska klara oss utan Internet längre. Och trots det, trots att samhället i största möjliga utsträckning gör oss beroende av nätet, så läggs förslag efter förslag på att stänga av fildelare från nätet. Allt eftersom utvecklingen går framåt blir detta allt mer likställt att stänga ute individer från samhället som helhet. Detta görs förvisso redan i form av internering av brottslingar, men med en stor skillnad. Ett fängelse är uppbyggt för att i mesta möjliga mån kompensera för de nödvändigheter en intern behöver. Ett fängelse är ett mikrosamhälle, fungerande om än spartanskt.

När man stänger av någon från Internet, hur kompenserar man för detta? Må så vara att en fildelare använder nätet till olagligheter, men antagligen även till annat och ju längre utvecklingen går desto mer annat blir det.

Ska film- och musikbranschen kompensera för utebliven nyhetsbevakning, omöjligheten i att sköta sina bankärenden och betala räkningar? Hålla kontakt med vänner och myndigheter via mail? Eller ska man blockera folk från nätet nu och sedan skriva om lagen när den inte längre är hållbar?

Det är möjligt att det jag önskar är en utopi, men skulle det inte gå att begränsa bandredd om man nu så gärna vill omöjliggöra fildelning? Majoriteten av internetoperatörerna använder sig redan av ett sådant system, inte minst när det kommer till trådlöst nät. Det är jobbigt att fildela med 0.1 eller 0.5 Mbp/s, men man är i alla fall inte helt avskärmad från omvärlden.

Jag är inte så insatt i det rent tekniska, men jag vill tro att det skulle kunna fungera även om det skulle bli dyrare än systemet med att kort och gott stänga av IP-adresser helt och hållet. Men kanske, kanske skulle det i längden bli billigare än att ta ansvaret och kompensera det moderna samhällets brottslingar för allt man fråntar dem.

Och som vanligt när det gäller idioti så står fransmännen högst upp på barrikaderna. På västfronten intet nytt.

Rektorn på Sundsgymnasiet i Staffanstorp, Gert Åkesson, framstår idag som ett praktexempel på att en hel del människor befordras till sin egen kompetens, om han nu finns på riktigt. För ingen inom skolvärlden kan väl vara så korkad att man menar att dyslexi eller ADHD inte existerar som verkliga syndrom och handikapp?

Jo, tydligen. I den lokala gratistidningen Spegeln skriver Herr Åkesson följande:

Ibland blir det någon mix av statlig, regional och självutnämnd myndighet. Exempel på det senare är föreningar och råd som bildas kring alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism … endast fantasin sätter gränser.

När jag läser citatet i Sydsvenskans nätupplaga börjar jag fundera. Vad menar Åkesson med statlig, regional och självutnämnd myndighet? Vilka myndigheter är självutnämnda? Eller är det något som är lika påhittat som dyslexi? Och DAMP är en förkortning, precis som ADHD och ska därför skrivas med enbart versaler.

Nej, jag tror att Gert Åkesson är påhittad, antagligen innan 80-talet, för ingen kan vara så korkad att man sitter i en skolledning och påstår att dyslexi är ett påhittat handikapp, speciellt inte som man tydligen själv har problem med att uttrycka sig i klartext.

Jag kan hålla med om att en del diagnoser under sin barndomstid överanvänds, DAMP och ADHD är ganska bra exempel på det. Innan kriterierna för en sjukdom eller ett handikapp är fastslagna tenderar läkare att vara förtjusta i att diagnostisera lite väl överambitiöst.

Fler tycker som jag. Bloggaren Naken påfågel anser precis som jag att problem att uttrycka sig i skrift lika väl kan bero på dumhet eller dålig bildning som dyslexi. Vilket av ovanstående lider Gert Åkesson av?

Humor värdig Gert Åkesson?

SvD rapporterar idag att ”Influensavågen är på gång”. Man talar alltså om den influensa som för några månader sedan spred skräck över hela världen efter att ett par personer i Mexico insjuknat och avlidit. Då talades det om pandemi och på sina håll drogs paralleller till SARS, i stort sett hela Mexico avstannade. Vi skulle alla dö.

Idag vet svenskarna bättre. Det som för ett halvår skapade panik ter sig idag ganska harmlöst, i alla fall om man får tro SvD:s läsarundersökning:

Vaccinet är tydligen i folks ögon i stort sett lika farligt som influensan som kommer att döda oss, alternativt är influensan så harmlös att inget skydd krävs. Det kalla kriget mellan influensa och vaccin fortsätter.

Vaccinskygg pöbel

I ett brev till Tekniska nämnden i Arlöv kräver en bostadsrättsförening att trafiksituationen längs Arlövsvägen förbättras. Det kan säkert behövas och jag hoppas att brevet vinner gehör. Artikeln på sydsvenskan.se påminde mig om den bedrövliga situationen på vägen som leder till Humlemadsskolan. Insprängd mellan två flerfamiljshus löper en smal och spikrak asfalterad väg, omgärdad av träd och häckar. Sikten när man kommer uppifrån skolan på väg ut mot Elisetorpsvägen är i det närmaste obefintlig, vare sig man är bilist eller fotgängare och kör man andra hållet, i riktning mot skolan, korsas vägen högs upp av en gång- och cykelbana, även den med bristfällig sikt.

Bilden ovan visar problemområdet, med skolans parkeringsplats högst upp i bild. Den problematiska vägsträckan är markerad i bilden.

Som om det inte vore nog med den i stort sett obefintliga sikten är vägsträckan även föremål för en hel del buskörning alla tider på dygnet. Ytterst liten hänsyn tas till att vägen passerar rakt genom ett bostadsområde eller att den ligger alldeles i anslutning till en låg- och mellanstadieskola med springande och lekande barn.

I bilden ovan har jag försökt markera de känsliga punkter som finns på vägsträckan.

1. är en gång- och cykelbana som används av barn som går till och från sin skola, boende i området samt andra flanörer och hundägare.
2. är ett övergångsställe byggt som ett trafikhinder i form av ett litet gupp.
3. är två trottoarer på var sida om vägen, ej förbundna med varandra med övergångsställe.

Det torde vara ganska uppenbart för de flesta att detta är ett högriskområde. Sträckan från punkt (3) till punkt (1) är spikrak och inbjuder till hastigheter långt över det tillåtna. Vägbulan fyller ingen större funktion i sin nuvarande utformning då de som ens bemödar sig med att bromsa in gör det alldeles för sent. Och i andra änden av vägen trottoarerna (3) som uppmanar till korsande av vägen utan att något markerat övergångsställe finns.

När den nya Netto-butiken på andra sidan Elisetorpsvägen står klar kommer trafiksituationen att bli än mer akut och kommer med största sannolikhet att i ännu högre grad inbegripa Elisetorpsvägen samt Dalbyvägen.

Jag tror att även jag borde skriva till Tekniska nämnden i Arlöv och påpeka situationen jag beskrivit ovan. Än bättre vore det om fler än jag gjorde det.

Staten har i samråd med kommersiella intressenter bestämt sig för att till en enorm kostnad för samhället decimera befolkningen.

Eller nej, kanske inte. Det låter faktiskt inte speciellt troligt. Inte heller låter det speciellt troligt att ett gäng aktivister på Gustav Adolfs torg i Malmö har större insyn i och kännedom om vaccinet mot svininfluensa än vad läkemedelsverk och en hög andra experter har. Jag har väldigt svårt att tänka mig att man släpper ut ett vaccin som i en del munnar framställs som vore det farligare än influensan den ska skydda mot.

Visst, man kan hosta om Neurosedyn och andra skandaler, men jag vill ändå tro att man har lite koll på läget. Jag kan tycka det är ok om folk i trasiga jeans och Doc Martens-kängor protesterar på gator och torg mot plågsamma djurförsök eller pälsindustrin (så länge de inte har ihjäl minkar genom att släppa ut dem i ”frihet”), men när liknande emo-grupperingar ska informera oskyldiga fotgängare om risker de läst på Wikipedia blir det snudd på skrattretande. Och irriterande.

Lägligt nog har folk nu avlidit i anslutning till att de blivit vaccinerade. Först en 74-åring och nu en 90-årig kvinna. Domedagsprofeterna får vatten på sina kvarnar och olyckskorparna kraxar än högre. Det hela urartar i en retorik liknande den som uppvisades i samband med att en ung man tog sitt liv efter att ha lyssnat på Suicide solution med Ozzy Osbourne. Om incident B händer direkt i anslutning till incident A så beror allt ofelbart på incident A. Case closed.

Rapporter om biverkningar av vaccinet strömmar in och det verkar som om biverkningar verkar vara ett helt nytt fenomen. Ska man tro FASS så är biverkningar det enda som visar att en medicin är verksam. De biverkningar som anges i DN:s artikel verkar påminna en hel del om de Ipren kan ge, men jag har aldrig sett en artikel om fasansfulla biverkningar av en värktablett.

Påminner mig om 9/11. Rädslan för angrepp är värre och mer effektivt än själva angreppet i sig. Frågan är bara vem som vinner; de som använder svininfluensan som hotbild eller de som använder vaccinet.

Få saker stör mig så mycket som när andra människor tvingar mig att agera i självförsvar, när en person eller en grupp av personer tvingar fram ett behov av att behöva freda sig. För de flesta människor med sunt förnuft är detta en självklarhet och en överväldigande majoritet av min omgivning resonerar antagligen på samma sätt som jag. Få människor tränger sig eller puttar på mig i köer, inte många försöker angripa mig på offentlig plats eller i mitt hem, jag får inga hotbrev i min mail eller min brevlåda och så vidare. Telefonförsäljningen har upphört sedan jag registrerade mig hos NIX och ”ingen reklam, tack”-lappen på brevlådan fyller sin funktion. Jag och min egendom är i mångt och mycket fredad och det är jag nöjd över.

Tyvärr finns det en form av organiserad brottslighet som anser sig stå över detta ganska medmänskliga beteende och som konsekvent tvingar mig att aktivt behöva försvara mig eller begå handlingar jag annars inte skulle ha gjort. Som grädde på moset väljer mina angripare att kalla sig för kyrka.

Ungefär en gång i veckan drabbas antingen mitt brevinkast eller min cykel av angrepp från Scientologerna och vill det sig riktigt illa sprider de sin propaganda på båda ställen. Harmlöst? Ja visst, kanske om man väljer att se de som ännu en papperslapp att slänga utan att läsa den. Men även om man ser detta som den harmlösaste och mest banala av handlingar så är det ändå jag som tvingas slänga detta lilla fyrfärgstryck. Jag måste antingen ta mig till en papperskrog eller bli medskyldig till nedskräpning, detta på grund av propaganda jag inte har bett om eller över huvud taget önskar befatta mig med.

Man kan också välja att se det för precis vad det är – propaganda från en sektliknande institution vars metoder är allt annat än medmänskliga. Kvarstår gör problemet med avfallshantering, men ovanpå detta kommer en uppsjö andra problem jag vägrar befatta mig med. Jag kommer att försöka bena ut lite av vad scientologerna sysslar med, detta i förhoppning om att mina angripare till slut ska förstå att jag redan vet en hel del om Xenu, DC-8:or och R6-implantat.

Vi har alla Thetaner i oss, inte minst ni som planlöst utgår från sockerbruket och sedan springer omkring och skräpar ner omgivningen med glansigt papper med fyrfärgstryck.

Propaganda

I skuggan av FRA-debatten passar SvD på att låta Ola Wong berätta om avlyssningar i taxibilar i Kina. I anslutning till artikeln finns dessutom en fråga angående avlyssningen och föga förvånande tycker en majoritet av de svarande att det är integritetskränkande med avlyssning. I skrivande stund tycker 71% att det är kränkande med avlyssning, en siffra som antagligen varit lägre om inte FRA.s befogenheter så vilt diskuterats här hemma.

Jag har svårt att tänka mig att polisen rycker ut varje gång en passagerare uttalar sig protibetanskt. Artikelns rubrik lyder ”Taxichaufförer ska avlyssna turister” medan det i texten sedan står

Förutom uiguriska och tibetanska ”terrorister” ska Huang även hålla öronen öppna efter aktivister från Falun Gong-rörelsen.

Det framgår i övrigt ganska dåligt huruvida SvD anser dessa grupper vara turister. Det är ingen nyhet att man från regeringshåll i Kina anser Falun Gong vara en allt för regimkritisk rörelse och man är absolut inte ute på fel spår. Bilden i Sverige av att Falun Gong är ett gäng glada människor som står på gräsmattor och ser milda ut är inte mycket mer än en halvsanning. Det är sällan man hittar fotostatkopior på trädstammar i svenska parker som talar om Falun Gongs politiska agenda.

Vill man lägga taxispionaget i Kina till argumenten till varför man bör bojkotta OS hoppas jag innerligt att röster också höjs för att förhindra en ansökan från svenskt håll.

Mer på bloggar.se: Kina, OS, Taxi, FRA, avlyssning, kränkning

Egentligen borde jag inte kommentera den här kvasinyheten över huvud taget, men jag är bara så outsägligt trött på hur lätt det är för folk att känna sig kränkta. SvD kör kvällstidningsjournalistik och skriver om den funktionshindrade mannen som blev kränkt. Mannen hade roat sig på Gröna Lund, tåget han tänkt resa med på sin hemresa blev inställt och ersättningsbussen som kom var inte handikappanpassad. För att kompensera detta lovade SJ att skicka en taxi som sedan inte dök upp vilket fick mannen att till slut ta en egen taxi till en kostnad som SJ efter några veckor ersatte. Mannen har sällan känt sig så kränkt som av denna händelse och hans ledsagare var nära tårar. Det jag inte förstår är vad kränkningen består i. Jag kan förstå att en person blir irriterad, blir sur, blir arg, blir förbannad, blir vansinnig, men känner sig kränkt? Har SJ gjort detta i diskriminerande syfte? Finns det något unikt i denna händelse, denna försening eller detta slarv som skiljer det från så många andra inställda eller försenade avgångar? Jag vågar inte tänka på hur många som dagligen blir kränkta på stationer eller busshållplatser och vars historier vi aldrig får ta del av. Kränkningen torde finnas i någon av följande händelser (om SvD nu inte utelämnat information):

1. SJ ställde in en avgång.
2. SJ skickade en buss som inte var handikappanpassad.
3. SJ lyckades inte skicka en taxi tillräckligt snabbt.
4. Mannen tog en egen taxi.
5. SJ ersatte kostnaden först efter påtryckningar.
6. Mannen är funktionshindrad.

Ingen av punkterna 1 till 5 borde upplevas som kränkande av en normalt funtad människa. Källa till ilska och irritation möjligen, men inte till kränkthet. Återstår gör punkt 6. Jag förstår att det ställer till en hel del problem att vara funktionshindrad när man rör sig i en miljö som inte är anpassad för de behov man har. Men att utgå från att allt som sker omkring en enbart sker för att ställa till problem är inte heller rätt. SJ verkar onekligen ha brustit på en hel del punkter i det här fallet men ingen av dem är speciellt unika eller avsedda att drabba just denne man. Man är arg, man är ledsen, man är som man är men man känner sig kränkt. Och som tur väl är går det inte att angripa en känsla.

Består loggan egentligen av ett kränkande hånflin?

Kanske mer på bloggar.se: SJ, kränkning, diskriminering