Egentligen borde jag inte kommentera den här kvasinyheten över huvud taget, men jag är bara så outsägligt trött på hur lätt det är för folk att känna sig kränkta. SvD kör kvällstidningsjournalistik och skriver om den funktionshindrade mannen som blev kränkt. Mannen hade roat sig på Gröna Lund, tåget han tänkt resa med på sin hemresa blev inställt och ersättningsbussen som kom var inte handikappanpassad. För att kompensera detta lovade SJ att skicka en taxi som sedan inte dök upp vilket fick mannen att till slut ta en egen taxi till en kostnad som SJ efter några veckor ersatte. Mannen har sällan känt sig så kränkt som av denna händelse och hans ledsagare var nära tårar. Det jag inte förstår är vad kränkningen består i. Jag kan förstå att en person blir irriterad, blir sur, blir arg, blir förbannad, blir vansinnig, men känner sig kränkt? Har SJ gjort detta i diskriminerande syfte? Finns det något unikt i denna händelse, denna försening eller detta slarv som skiljer det från så många andra inställda eller försenade avgångar? Jag vågar inte tänka på hur många som dagligen blir kränkta på stationer eller busshållplatser och vars historier vi aldrig får ta del av. Kränkningen torde finnas i någon av följande händelser (om SvD nu inte utelämnat information):
- SJ ställde in en avgång.
- SJ skickade en buss som inte var handikappanpassad.
- SJ lyckades inte skicka en taxi tillräckligt snabbt.
- Mannen tog en egen taxi.
- SJ ersatte kostnaden först efter påtryckningar.
- Mannen är funktionshindrad.
Ingen av punkterna 1 till 5 borde upplevas som kränkande av en normalt funtad människa. Källa till ilska och irritation möjligen, men inte till kränkthet. Återstår gör punkt 6. Jag förstår att det ställer till en hel del problem att vara funktionshindrad när man rör sig i en miljö som inte är anpassad för de behov man har. Men att utgå från att allt som sker omkring en enbart sker för att ställa till problem är inte heller rätt. SJ verkar onekligen ha brustit på en hel del punkter i det här fallet men ingen av dem är speciellt unika eller avsedda att drabba just denne man. Man är arg, man är ledsen, man är som man är men man känner sig kränkt. Och som tur väl är går det inte att angripa en känsla. 
Består loggan egentligen av ett kränkande hånflin?
Kanske mer på bloggar.se: SJ, kränkning, diskriminering
Jag tror jag kan förstå den här känslan. Låt mig berätta vad som en gång hände mig i USA. Jag tog tåget ned från San Francisco till Mountain View, som man måste göra för att kunna ta sig vidare till Cupertino mha kollektivtrafik. Där upptäckte jag att det inte fanns några Apple-specifika bussar (de går på morgonen och kvällen). Jag funderade lite på vad jag skulle göra och gick till en lokal pizzeria och frågade om vägen, noggrannt påpekande att jag inte hade bil. En till synes mycket trevlig kvinna därinne berättade då att jag kunde ta väg 56 (om jag minns rätt).
(nu byter jag till presens) När jag kommer ut inser jag att 56 är en motorväg man bara kan ta om man har bil. Sveket är uppenbart. En känsla av skam över att ha blivit lurad fyller mig och jag känner gråten i halsen. Vad göra? Gå tillbaka till pizzerian och berätta hur uselt de hade betett sig? För jobbigt. Så jag går istället runt järnvägsstationen i ett tillstånd av chock. En grupp taxibilar står i närheten och några sikher ler till synes försmädligt mot mig. Kränkning nummer 2. Jag tar en taxi och chauffören är trevlig, men jag känner mig utsatt och illa berörd. Så här får det inte gå till!
(En del av det här har inträffat, annat inte. Jag överlåter till läsaren att gissa vad!)