I samband med att FRA-lagen klubbades igenom har man i kommentarer till FRA-lagskritiska bloggar kunnat märka en intensiv lobbyism för Piratpartiet. Trenden påminner märkbart om den Linux- och MacOS-våg som alltid sköljer över nätet så fort Microsoft öppnar munnen. Så fort något nämns om fildelning och i det här fallet övervakning propageras det vilt för Piratpartiets något snäva agenda.
Piratpartiet har ett principprogram, i sann Web 2.0-anda numrerat till 3.1, där man förklarar sina avsikter:
Vi vill ändra den globala lagstiftningen för att gynna det framväxande informationssamhället som präglas av mångfald och öppenhet. Detta sker genom att kräva en ökad respekt för medborgarna och deras integritet och privatliv, samt en reform av immaterialrätten.
Piratpartiets värdegrund bygger på tre grundläggande värderingar; att den personliga integriteten måste skyddas, att kulturen måste släppas fri och att patent och privata monopol är skadliga för samhället.
Det må vara nobla och ädla principer, dock något snäva, och varför man anser att detta är en bas bred nog att bygga ett politiskt parti på är för mig obegripligt.
Den här typen av populistiska missnöjespartier har kunnat skådas tidigare, i Sverige tydligast representerat av Ny Demokrati och Feministiskt Initiativ, i Danmark av den nu framlidne Mogens Glistrups Fremskridtsparti. Inga konstigheter i det, när ett tillräckligt stort antal människor känner sig ohörda, missnöjda eller kränkta finns det alltid någon beredd att surfa på vågen.
Det är ingen hemlighet att det är lättare att befinna sig i opposition än i maktposition. Att argumentera för en åsikt är betydligt enklare än att behöva ta ansvar för dess konsekvenser. Enfrågepartier utgår sällan eller aldrig från risken att någon gång behöva befinna sig i maktposition. På sin höjd siktar man på vågmästarroller där man på det mest destruktiva sätt kan sabotera politiska processer genom att sätta sig på tvären.
För att tala klarspråk – de flesta människor är kapabla att måla upp bilden av en personlig utopi och det finns lika många fantasivärldar som det finns människor. En del av dessa utopier saknar invandrare, andra saknar skatter. I en del utopier äts bara frukt och grönt och i andra är all media och information gratis. Jag kan också samla en skara liktänkare runt mig. Genom att koncentrera mig på en enskild fråga kan jag nog skrapa ihop en hel del människor som tycker som jag. Dristar jag mig till att sätta två frågor på agendan krymper skaran kanske något och ökar jag till tre minskar den ytterligare och så kan jag hålla på. För varje fråga jag för upp på min agenda minskar mina anhängare till antalet och det blir allt svårare för mig att behålla min så nödvändiga beundrarskara. Och si, här kommer skillnaden mellan en lobbyorganisation och ett seriöst menat politiskt parti.
Föreställ er en koalition i regeringsposition, en koalition som består av femtio eller fler partier, som vart och ett inte är kapabelt till att hantera mer än en fråga. Föreställ er att alla dessa partier, med nuvarande system, vart och ett måste ha minst 4 % av väljarnas röster för att ens ta sig in i riksdagen. Det skulle ställa hårda krav på soffliggarna, för ett valdeltagande på 200 % eller mer kräver en viss entusiasm bland medborgarna.
Piratpartiet för en intressant agenda, men att kalla sig och anse sig vara ett parti känns lite väl magstarkt.
Andra om FRA, Piratpartiet, politik, populism
[...] J Barczyk, Mina Moderata Karameller #8, Rasmus Lenefors, Opassande #4, Björn Wadström – ettan #5, Olof Rewhus weblog, deep.edition #3, UD/RK Samhälls Debatt, Radikalen, Trottens Betraktelser, Hultins tankegång, [...]
[...] J Barczyk, Mina Moderata Karameller #8, Rasmus Lenefors, Opassande #4, Björn Wadström – ettan #5, Olof Rewhus weblog, deep.edition #3, UD/RK Samhälls Debatt, Radikalen, Trottens Betraktelser, Hultins tankegång, [...]
Jag skulle vilja korrigera en viktig sak som gäller vad som händer om Piratpartiets strategi om vågmästarrollen infaller. Målet är inte alls att sätta sig på tvären och ”på det mest destruktiva sätt sabotera politiska processer”. Det är istället att se till att samarbeta med den eller de som följer PPs krav i de tre frågor som PP driver. I alla övriga frågor kommer PP att rösta med sina allierade, och sålunda är det ingen som helst skillnad för övriga frågor än om dessa allierade själva hade haft majoriteten. Det är endast i de tre viktiga frågorna som det gör skillnad. Därav är PP ett alldeles utmärkt, och i mitt tycke det enda, alternativet eftersom jag anser det i slutändan bli ungefär samma sak vad gäller övriga frågor oavsett om vi har en röd eller blå regering.
Utopin med en bred koalition av fåfrågepartier kan vi lämna som teoretisk övning, för det kommer aldrig att hända och därmed är det inte heller ett argument mot fåfrågepartier. Men det är intressant att fundera på vad som skulle bli effekten av det – rent frågemässigt ser jag inget direkt hinder då de enskilda frågorna kommer fattas av det/de partier som engagerar sig i frågan (och som antagligen har bra mycket mer insikt i ämnet än de övriga), men då ställningstaganden även måste inbegripa saker som budget odyl blir det genast mycket mer komplext och inte alls enkelt att räkna ut hur eller ens om det skulle kunna fungera i praktiken.
Men att klappa på huvudet och tycka att lilla PP nog ska hålla sin trut stängd för det är ju inte ett ”riktigt” parti som de stora pojkarna, är inte bara gravt felaktigt utan rent av fult.
Fildelnings- och piratpartilägret är lika känsligt som en genomsnittlig kinesisk eller amerikansk patriot. Samtidigt tycker jag inte enfrågepartier är ett problem, det är systemet som inte kan ”ackommodera” sådana partier som är det.
Jag har i botten inte heller något större problem med organisationer som tar sig an en specifik fråga. Däremot är jag övertygad om att de gör sig bättre som intresse- eller lobbyorganisationer än som politiska partier.