Taxikränkningar

I skuggan av FRA-debatten passar SvD på att låta Ola Wong berätta om avlyssningar i taxibilar i Kina. I anslutning till artikeln finns dessutom en fråga angående avlyssningen och föga förvånande tycker en majoritet av de svarande att det är integritetskränkande med avlyssning. I skrivande stund tycker 71% att det är kränkande med avlyssning, en siffra som antagligen varit lägre om inte FRA.s befogenheter så vilt diskuterats här hemma.

Jag har svårt att tänka mig att polisen rycker ut varje gång en passagerare uttalar sig protibetanskt. Artikelns rubrik lyder “Taxichaufförer ska avlyssna turister” medan det i texten sedan står

Förutom uiguriska och tibetanska “terrorister” ska Huang även hålla öronen öppna efter aktivister från Falun Gong-rörelsen.

Det framgår i övrigt ganska dåligt huruvida SvD anser dessa grupper vara turister. Det är ingen nyhet att man från regeringshåll i Kina anser Falun Gong vara en allt för regimkritisk rörelse och man är absolut inte ute på fel spår. Bilden i Sverige av att Falun Gong är ett gäng glada människor som står på gräsmattor och ser milda ut är inte mycket mer än en halvsanning. Det är sällan man hittar fotostatkopior på trädstammar i svenska parker som talar om Falun Gongs politiska agenda.

Vill man lägga taxispionaget i Kina till argumenten till varför man bör bojkotta OS hoppas jag innerligt att röster också höjs för att förhindra en ansökan från svenskt håll.

Mer på bloggar.se: Kina, OS, Taxi, FRA, avlyssning, kränkning

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Egentligen borde jag inte kommentera den här kvasinyheten över huvud taget, men jag är bara så outsägligt trött på hur lätt det är för folk att känna sig kränkta. SvD kör kvällstidningsjournalistik och skriver om den funktionshindrade mannen som blev kränkt. Mannen hade roat sig på Gröna Lund, tåget han tänkt resa med på sin hemresa blev inställt och ersättningsbussen som kom var inte handikappanpassad. För att kompensera detta lovade SJ att skicka en taxi som sedan inte dök upp vilket fick mannen att till slut ta en egen taxi till en kostnad som SJ efter några veckor ersatte. Mannen har sällan känt sig så kränkt som av denna händelse och hans ledsagare var nära tårar. Det jag inte förstår är vad kränkningen består i. Jag kan förstå att en person blir irriterad, blir sur, blir arg, blir förbannad, blir vansinnig, men känner sig kränkt? Har SJ gjort detta i diskriminerande syfte? Finns det något unikt i denna händelse, denna försening eller detta slarv som skiljer det från så många andra inställda eller försenade avgångar? Jag vågar inte tänka på hur många som dagligen blir kränkta på stationer eller busshållplatser och vars historier vi aldrig får ta del av. Kränkningen torde finnas i någon av följande händelser (om SvD nu inte utelämnat information):

1. SJ ställde in en avgång.
2. SJ skickade en buss som inte var handikappanpassad.
3. SJ lyckades inte skicka en taxi tillräckligt snabbt.
4. Mannen tog en egen taxi.
5. SJ ersatte kostnaden först efter påtryckningar.
6. Mannen är funktionshindrad.

Ingen av punkterna 1 till 5 borde upplevas som kränkande av en normalt funtad människa. Källa till ilska och irritation möjligen, men inte till kränkthet. Återstår gör punkt 6. Jag förstår att det ställer till en hel del problem att vara funktionshindrad när man rör sig i en miljö som inte är anpassad för de behov man har. Men att utgå från att allt som sker omkring en enbart sker för att ställa till problem är inte heller rätt. SJ verkar onekligen ha brustit på en hel del punkter i det här fallet men ingen av dem är speciellt unika eller avsedda att drabba just denne man. Man är arg, man är ledsen, man är som man är men man känner sig kränkt. Och som tur väl är går det inte att angripa en känsla.

Består loggan egentligen av ett kränkande hånflin?

Kanske mer på bloggar.se: SJ, kränkning, diskriminering

Döda fallet revisited

Som jag skrivit tidigare så verkar film- och musikbranschen göra sitt bästa för att försvåra för dem som faktiskt är beredda att betala för underhållning. Jag tog upp problematiken med åldersgränser för att över huvud taget kunna betala, nu nämner SvD ytterligare ett problem. Den som vill se en film, har åldern inne för att kunna göra rätt för sig kan knappt hitta de filmer man vill se. Om branschen vill ha betalt för produkter kan man tycka att de bör göras tillgängliga för allmänheten. Den som arbetat i butik vet hur viktigt det är att ha en populär vara på lager för att kunna tillgodose kundernas behov. Detta är ett tankesätt som inte verkar finnas hos de större filmsajterna.

Film- och musikindustrin har i många år kämpat hårt för att skapa ett behov hos konsumenterna. Singelsläpp, TV-reklam, lobbyverksamhet mot MTV och reklamradion har gjort att vi som aldrig förr omges av jinglar, ringsignaler, mobiltillverkare i samarbete med artister och skvalmusik. Men när konsumenterna nu hakar på och kräver nöje i precis den takt branschen så länge haft våta drömmar om sätts käppar i hjulen. Efterfrågan styr tillgången, men en minskad tillgång förändrar inte efterfrågan. Den tvingar bara fram andra vägar. Nöjesindustrin liknar allt mer Magnus Huss och hans storslagna projekt.

Andra om fildelning, Internet, kultur, musik

Vem i hela världen kan man lita på?

En av kapitalismens belackare under 70-talet, Mikael Wiehe har gjort en Metallica och tvärt ändrat åsikt i fidelningsdebatten. Det som i viss mån skiljer honom från mängden är att hans argument är förhållandevis sunda, inte minst när han nämner tid som en ändlig resurs. Ettor och nollor må vara oändliga, tiden det tar att placera dem i rätt ordning är det inte.

Att konstruera en låt eller en film borde inte betraktas annorlunda än att konstruera ett hus eller en bil. Den enda skillnaden är väl att hus och bilar kräver råvaror i en högre utsträckning än media, men i övrigt är skillnaderna små. Få invänder mot att ett silverarmband köpt på glitter kostar en tiondel av vad ett handgjort silverarmband från Jokkmokk gör. Vi betalar för tid, vi betalar för yrkeskunnande och skickligt hantverk.

Skulle du betala för en konsult? För bankrådgivning? För att växla pengar? För att låta någon städa ditt hem eller göra din hemsida? Antagligen inte, för tid och arbete har inget värde. Eller?

Att så många propagerar för gratis media går att sammankoppla med den allt ökande floran av singel- och hitssamlingar skivbolagen pressar ut. Det finns ett stort behov av dussinmusik eftersom känslan för hantverk långsamt försvinner ur folks medvetande.

På 80-talet pågick kriget mellan synthare och hårdrockare. Synthmotståndarnas främsta argument “det är bara att trycka på en knapp” användes flitigt och antydde att rocken, gitarrerna, de riktiga instrumenten hade ett högre värde och att de som trakterade dem var skickligare musiker. Om det bara är att trycka på en knapp kan jag förstå att folk inte vill betala, men samma människor som tidigare högaktade ett fingerfärdigt gitarrsolo jämställer nu sträng med tangent. Ett kappvändande inte olikt Wiehes och Metallicas.

Föraktet mot musiken, som tar sig uttryck i massproducerade samlingsplattor och folks ovilja att betala för alternativen, breder ut sig allt mer.

Det finns kanske andra som också skrivit om fildelning, Internet, Piratpartiet, musik, kultur.

Koppla upp, ladda ner, koppla av

Den illegala fildelningen har varit en brännande fråga under ganska lång tid. En stor skara människor vill ta del av all tänkbar information, upphovsrättsskyddad eller inte, men de vill, eller kan inte, betala för sig.

Tonåringarna är en stor grupp mediekonsumenter. Men för att kunna handla film och musik lagligt på nätet krävs någon form av betalkort, vanligen VISA. Enligt svenska regler är detta en typ av kort som inte erbjuds individer under 18 år, vilket givetvis försvårar inköp ganska ordentligt för de yngre. Det är inte enbart en kostnadsfråga som gör att trettonåringar hänger på The Pirate Bay, Tanka Fett, SoftTorrents och liknande sidor. Det är enkelt och det går att ta del av media utan att vara myndig. Det är först när man har möjlighet att kunna betala som man kan börja tala om en kostnadsfråga. Jag tvivlar starkt på att t.ex. Thomas Bodström, författaren, väntade till han var 18 med att köpa sin första skiva.

Intressantare vore om de nuvarande intenetleverantörerna själva erbjöd onlinebutiker för musik, film och program, antingen i egna butiker eller via portaler för andra, mer etablerade sådana, exempelvis iTunes store. En faktura från Glocalnet hade kunnat se ut något i den här stilen:

Internetabonnemang: 199.00
mp3 á 3 kr x 12: 36.00
film á 39 kr x 3: 117.00
Att betala: 352.00

Man kan givetvis ha invändningar mot den här typen av lösning. Kvällstidningslöpen känns självskrivna:

Anna, 38, i tårar
krävs på 107.000
Min son laddade ner filmer,
jag visste inget!

Den eviga problematiken med att föräldrar måste ta ansvar för sina barn. Vi har hört det när det gäller 071-nummer, mobilabonnemang, habbo.se och så vidare. Man kan till och med dra upp morden på mopedister i Rödeby som exempel på vad som kan hända när föräldrar inte orkar engagera sig i sina barn.

En annan invändning skulle säkert vara de trådlösa bredbanden och nätverken. Vem ska betala för vad vilken användare laddar hem? Fakturan kommer till innehavaren av bredbandsabonnemanget, vilket gör att en granne kan ladda hem både det ena och det andra på ett oskyddat nät.

“Älskling, det verkar som att vi inte kan ta bilen idag…”
“Jasså, vad har du nu hittat på?”
“Njäe, alltså.. polisen ringde nyss, vår bil är omhändertagen…”
“Va??? Men vad är det du säger?”
“Alltså, det verkar som att grannen lånade bilen i natt och körde lite vilt…”
“Men, låste du den inte igår?”
“Men alltså, du vet… jag trodde inte det behövdes…”

De flesta, men långt ifrån alla, som kör trådlöst lösenordsskyddar sitt lokala nät. Det tar högst någon minut att logga in på sin router och sätta ett lösenord och därigenom säkerställa att endast behörig trafik flödar genom luften. Inte fan ska man behöva göra det säger den skenhelige utan en tanke på att den barnporr han så föraktar kanske passerar hans router i form av ettor och nollor på väg från Ryssland till grannen bredvid. Varför låsa bilen när man inte har något emot att det egna nätet används till att begå brott?

Ett annat tänkbart alternativ är att industrin faktiskt inte upskattar köp av en avskalad produkt. Att bara köpa en film över nätet hindrar bolagen från att prångla ut fina fodral, t-shirts, planscher och bonus-DVD:n med bloopers och Señor Spilbergos kommentarer. Det måste ju finnas någon anledning till att försäljningssystemen på nätet är utformade för att förhindra ungdomar från att handla. Om jag vill se en dussinfilm så är det just den jag vill se, inte texter på baksidan av fodralet eller en glittrande box i hårdpapp.

De flesta hotell- och reseportaler fungerar t.ex. på liknande sätt. Du gör affärer med någon som bara förmedlar en tjänst eller en produkt. Du köper tjänsten av dem, de köper den av någon annan. Inga konstigheter. Tekniken finns, bara viljan saknas. Och visst borde det ligga i makthavarnas intresse att avkriminalisera större delen av sveriges befolkning?

Ett sista alternativ är att köra vidare som nu och försvåra laglig konsumtion. En allt större del av befolkningen skulle i lagens mening ses som kriminella och vi får en anledning att damma av Bodströms idé om ett superfängelse.

Läs även vad andra tycker om fildelning, Internet, iTunes, trådlöst, VISA, Bodström

Ett fett register

Socialstyrelsen har fått för sig att man ska stävja övervikt genom att i ett nationellt register samla information om längd och vikt hos alla rikets barn. Tanken är förstås god. Grav övervikt leder inte sällan till medicinska komplikationer och oavsett om Socialstyrelsen tänker på folks hälsa eller på statens ekonomi så finns det en poäng i att försöka motverka ett allt fetare Sverige. Dessutom är det så att vi svenskar, generellt sett, är ganska statistik- och registerkåta. Det är inte för inte som Aftonbladet och Expressen mer än gärna talar om vilka bilar de nyrika i just din kommun kör eller hur mycket folk i Danderyd tjänar. Eller, vi gillar inte register, men vi älskar statistik. Som att vilja äta ägg och samtidigt vilja utrota alla hönor.

Vad vill SoS använda informationen till? Är den tänkt att kopplas till enskilda individer så att man kan göra punktinsatser när ett barn plötsligt har en för hög vikt i förhållande till sin längd? Eftersom SoS enligt artikeln är intresserade av längd och vikt hos barnen utgår jag från att det handlar om att göra en simpel och förlegad uträkning av BMI vilket känns snudd på pinsamt. Att använda sig av BMI som mätsticka känns ungefär lika seriöst som att pyssla med Atkinsmetoder eller G.I.

Om syftet var att finna en trend hade jag haft lättare att förstå resonemanget. Anonyma uppgifter om skolbarns hälsostatus insamlade av skolsköterskor och sammanställda av Statistiska Centralbyrån hade jag kunnat köpa, men att centimetrar och kilon ska kopplas till enskilda individer liknar mer en avdammning av gammal hederlig frenologi. Att det sedan var tänkt att göras i lönndom känns mest typiskt statligt. Övervakning är ett tecken i tiden och det räcker inte längre med övervakningskameror och mailspioneri.

Jag har en naiv tro på att information kan hjälpa. Jag vill tro att föräldrar fortfarande har ansvaret för sina egna barn, även om jag ibland känner att jag tillhör en krympande skara. Det hjälper inte att en skola får direktiv att servera fettsnål mat till eleverna när de efter skoltid kommer hem till föräldrar som inte vill, kan eller orkar bry sig om vad ungarna trycker i sig. Jag har en känsla av att Wasabröds reklamkampanjer gör mer för barns välbefinnande än vad ett statligt register någonsin kommer att kunna göra.

För så länge föräldrar inte orkar bry sig om vad barnen trycker i sig så kommer registret i sig självt bli fetare än de barn man vill registrera.

Andra om övervakning, övervikt, BMI, fetma, skolan, Socialstyrelsen

Kent gör avslut

Det är en sak jag gått och funderat på ganska länge när det gäller poporkestern Kent, ett band som inledde sin karriär med att trycka in Depeche Mode-covers i varje spelning men som sedan nöjde sig med att bara försöka plagiera sina idoler. Varför?

Nu verkar man i alla fall ha gjort ett avslut och sammanfattat hela sin karriär i låten Ingenting:

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting

Man verkar ha kommit till insikt, men jag har fortfarande inte fått svar på min fråga. Varför?

Enfrågeallianser

I samband med att FRA-lagen klubbades igenom har man i kommentarer till FRA-lagskritiska bloggar kunnat märka en intensiv lobbyism för Piratpartiet. Trenden påminner märkbart om den Linux- och MacOS-våg som alltid sköljer över nätet så fort Microsoft öppnar munnen. Så fort något nämns om fildelning och i det här fallet övervakning propageras det vilt för Piratpartiets något snäva agenda.

Piratpartiet har ett principprogram, i sann Web 2.0-anda numrerat till 3.1, där man förklarar sina avsikter:

Vi vill ändra den globala lagstiftningen för att gynna det framväxande informationssamhället som präglas av mångfald och öppenhet. Detta sker genom att kräva en ökad respekt för medborgarna och deras integritet och privatliv, samt en reform av immaterialrätten.

Piratpartiets värdegrund bygger på tre grundläggande värderingar; att den personliga integriteten måste skyddas, att kulturen måste släppas fri och att patent och privata monopol är skadliga för samhället.

Det må vara nobla och ädla principer, dock något snäva, och varför man anser att detta är en bas bred nog att bygga ett politiskt parti på är för mig obegripligt.

Den här typen av populistiska missnöjespartier har kunnat skådas tidigare, i Sverige tydligast representerat av Ny Demokrati och Feministiskt Initiativ, i Danmark av den nu framlidne Mogens Glistrups Fremskridtsparti. Inga konstigheter i det, när ett tillräckligt stort antal människor känner sig ohörda, missnöjda eller kränkta finns det alltid någon beredd att surfa på vågen.

Det är ingen hemlighet att det är lättare att befinna sig i opposition än i maktposition. Att argumentera för en åsikt är betydligt enklare än att behöva ta ansvar för dess konsekvenser. Enfrågepartier utgår sällan eller aldrig från risken att någon gång behöva befinna sig i maktposition. På sin höjd siktar man på vågmästarroller där man på det mest destruktiva sätt kan sabotera politiska processer genom att sätta sig på tvären.

För att tala klarspråk – de flesta människor är kapabla att måla upp bilden av en personlig utopi och det finns lika många fantasivärldar som det finns människor. En del av dessa utopier saknar invandrare, andra saknar skatter. I en del utopier äts bara frukt och grönt och i andra är all media och information gratis. Jag kan också samla en skara liktänkare runt mig. Genom att koncentrera mig på en enskild fråga kan jag nog skrapa ihop en hel del människor som tycker som jag. Dristar jag mig till att sätta två frågor på agendan krymper skaran kanske något och ökar jag till tre minskar den ytterligare och så kan jag hålla på. För varje fråga jag för upp på min agenda minskar mina anhängare till antalet och det blir allt svårare för mig att behålla min så nödvändiga beundrarskara. Och si, här kommer skillnaden mellan en lobbyorganisation och ett seriöst menat politiskt parti.

Föreställ er en koalition i regeringsposition, en koalition som består av femtio eller fler partier, som vart och ett inte är kapabelt till att hantera mer än en fråga. Föreställ er att alla dessa partier, med nuvarande system, vart och ett måste ha minst 4 % av väljarnas röster för att ens ta sig in i riksdagen. Det skulle ställa hårda krav på soffliggarna, för ett valdeltagande på 200 % eller mer kräver en viss entusiasm bland medborgarna.

Piratpartiet för en intressant agenda, men att kalla sig och anse sig vara ett parti känns lite väl magstarkt.

(DN) (DN) (SvD) (SvD) (AB)

Andra om FRA, Piratpartiet, politik, populism

FRA, del 1

Att kontrollera och övervaka ett lands medborgare är inget nytt påfund. Angiverisystem och spioneri har funnits lika länge som mänskligheten själv. Den så omtvistade FRA-lagen är inget annat än en manifestering av en naturlig mänsklig misstänksamhet och oro som funnits i alla tider. Folk tjuvläser sina partners mail och sms, andra installerar dolda kameror i duschar och sovrum. Vissa väljer att kika i dörrens fisköga när grannen öppnar dörren medan andra tyckte sig höra att person X sagt till person Y att person Z minsann hade tänkt utföra handling 1 istället för handling 2.

Detta är ett djupt förankrat primalt beteende som i och med FRA:s nya befogenheter blivit lagstadgad. Det är ok att misstänka och tjuvlyssna. Det har vi nu svart på vitt. Svenskarna som sådana, som homogen grupp betraktad, har ju ingenting att frukta. Vi har ju ingenting att dölja. Vi bor ju här så varför skulle vi vilja skada vårt eget land. Nej, vi hederliga svenskar behöver inte bry oss om att någon öppnar vår post. Det är de där andra. De som bor i Sverige men som inte riktigt är svenskar. De som har svart hår och bor ensamma i en etta och bara har manliga bekanta. De som sköter sig lite väl bra på sitt jobb. De som i senaste mailet skrivit frasen “havsörnen är nästan utrotningshotad”. För visst är örnen ett kodord? Och nog var det så att samme man i ett telefonsamtal förra veckan pratat om falkar? Ornitolog säger du? Pyttsan, inte med den mustaschen! Det är något lurt i görningen.

Svenskarna är nu alltså, för vår egen säkerhet, placerade i skyddshäkte. Inte för att vi egentligen begått något brott utan snarare för att det kan finnas personer i vår omgivning som vill oss illa. För säkerhets skull är vi placerade i isolering under sträng bevakning för man kan aldrig veta vem ibland oss som är ulven i fårakläder. Svensson i grannporten? Inga-Lill i kassan på ICA? Den där svartmuskige mannen med mustasch som sitter på Internetcaféet?

Den nya lagen har förstås lett till ramaskri landet över, och medan Expressen bakom en felstavad länk hjälper medborgarna att formulera sin motvilja visar Bush-administrationen i USA att Sverige är inne på rätt väg. Vi har underförstått fått godkänt av landet som fabricerade bevis i syfte att starta krig.

Jag har egentligen inga problem med att bli avlyssnad och tjuvläst. Om någon finner mig så intressant att de väljer att lägga en betydande del av statsbudgeten på mig blir jag nog snarare smickrad. Jag menar, med tanke på hur försvaret är på väg att omstruktureras och hur dess budget ser ut så skulle det innebära att pengar överförts från någon stridande trupp eller ett JAS-plan till mig. Jag skulle vara viktigare än ett stycke svårsålt högteknologiskt under. Inte illa när man tänker på det. Fortsättningsvis ska jag i mina mail och telefonsamtal smyga in lite hemliga fraser så att FRA får något att göra. Nedan några exempel och vad de egentligen kanske betyder:

På valborg nästa år ska jag nog tända en egen brasa:
Valborg = kodnamn för Svea, alltså riksdagshuset.
Tända brasa = spränga.
Alltså: Jag ska spränga riksdagshuset i luften.

Ska vi sticka och bada i Lomma i kväll?:
Lomma = kodnamn för Hudiksvall.
Bada = kaustiksoda.
Alltså: Ska vi hälla kaustiksoda i Hudiksvalls vattenledningssystem?

Vi hörs i kväll:
Hörs = kodord för att samla ihop en legoarmé och ta över världen.
Alltså: I kväll tar vi över världen.

Detta är alltså bara exempel. Jag har fler luriga och hemliga fraser att ta till.

(DN) (SvD) (SvD) (SvD)

Mer om FRA, JAS, Bodström, avlyssning, integritet, politik